Varför är värdlandsavtalet så viktigt?

I onsdags röstade vi för ett värdlandsavtal med Nato vilket är mycket glädjande.

Varför är värdlandsavtalet så viktigt? Den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde har sedan 2014 och Rysslands illegala annektering av Krim kommit att kännetecknas av tilltagande spänningar. Den ryska kärnvapenretoriken har hårdnat på ett sätt som inte ens var tänkbart under det kalla kriget och den svenska säkerhetspolisen konstaterar att Ryssland genom offentliga uttalanden och i sociala medier försöker påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval. I det läget kan vi som den politiska vänstern önskar välja att stå utanför och se på och därigenom gå Rysslands ärenden. Eller så kan vi aktivt delta i arbetet för en säkrare värld. För Moderaterna är det valet självklart.

Säkerhetspolitiskt samarbete är heller inget nytt påhitt. Bland annat har Sverige och Finland sedan 2009 ett nära försvarspolitiskt samarbete som fördjupas allt mer. Det är mycket välkommet eftersom värdlandsavtalet med Nato inte är mer kontroversiellt än samarbetsavtalet med Finland, trots att vissa röster i debatten menar det motsatta.

Ensam är inte stark. Med anledning av det alltmer osäkra läget i omvärlden blir frågan om vem och vilka Sverige säkerhetspolitiskt ska samarbeta med alltmer aktuell. Värdlandsavtalet är ett viktigt steg för att öka Sveriges förmåga att kunna ge och kunna ta emot stöd. Genom att se över de svenska försvars- och säkerhetspolitiska samarbetena samt stärka den svenska försvarsförmågan kan vi möta en allt osäkrare värld och de ökande spänningarna i vårt närområde.

Alla har dock inte varit positiva till ett avtal och debatten har tidvis varit hård och ibland rent osaklig.

Medborgare (med förmodade vänstersympatier) har bokstavligen fyllt våra brevlådor och mailkorgar med utskick om värdlandsavtalets förkastlighet. Tvärtemot vad Natomotståndare påstår bygger värdlandsavtalet på frivillighet. Det betyder att Nato inte har automatisk rätt att stationera trupper på vårt territorium. Trupper får endast stationeras här efter en inbjudan från den svenska regeringen. Värdlandsavtalet ger Sverige, om vi så önskar, en ökad möjlighet att säkerhetspolitiskt samarbeta med andra länder.

När den politiska vänstern vill isolera sig från omvärlden står Moderaterna upp för internationellt säkerhetspolitiskt samarbete.

Boriana kampanj 3

Boriana Åberg (M)
Riksdagsledamot
Kävlinge

Regeringen struntar i Skåne, en rapport från Riksdagen

I tisdags debatterade jag mot infrastrukturminister Anna Johansson angående regeringens ID-kontroller på tåg och färjor och vad det har för effekter för oss här i Skåne. Enligt den rapport som Sydsvenska Handelskammaren presenterade för en tid sedan kostar kontrollerna 1,5 miljarder kronor per år i form av ökade kostnader för transportörer, negativ utveckling på arbetsmarknaden och minskade intäkter för Skånetrafiken och DSB. Utöver det tillkommer kostnader på längre sikt för minskad integration i Öresundsområdet. Regeringens tafatthet och dåliga hantering av situationen kostar stora summor pengar och det är vi som bor i Skåne som får stå för notan.

Under debatten frågade jag Anna Johansson gång på gång om regeringen planerade att kompensera transportörerna för de ökade kostnaderna som ID-kontrollerna innebär. Gång på gång duckade hon frågan och berättade istället hur ansvarsfull regeringen är i flyktingfrågan. Hon tog dessutom upp de tio miljarder som regeringen i höst planerar att tillföra kommunsektorn. Problemet är de pengarna ska gå till att delvis täcka alla kostnader som svenska kommuner har med anledning av flyktingkrisen. Det är helt enkelt för lite för att plus och minus ska gå ihop.

Jag kan bara konstatera att regeringen inte har kontroll över situationen och att intresset för att kompensera för de kostnader som ID-kontrollerna orsakar är svalt. Än en gång är det tydligt att regeringen struntar i Skåne.

Boriana Åberg

Stockholm den 28 april 2016

Vi är en kommun, inte en bank!

Situationen som kommun-Sverige stod inför 2015 var akut. Varje dag uppstod händelser vi inte kunde förutse och förväntningarna och kraven på oss var på gränsen till orimliga. Vi skulle på två dygn hitta bra  boende till utsatta ungdomar som ofta haft fruktansvärda upplevelser på vägen till ett tryggare liv. Vi skulle leverera utbildning, integrera, agera mamma, pappa, psykolog. Vi fick inte själva bestämma hur många barn och ungdomar som vi rimligtvis kunde ge detta till , nej, vi kunde inte säga nej utan fick arbeta dygnet runt och leverera och precis detta gjorde vi. Oavsett hur många barn och ungdomar som vi fick anvisade till kommunen tog vi emot dem med öppna armar och gjorde allt vad vi kunde. Genom kontrollerna som nu satts upp har vi fått en välbehövlig paus som ger oss och våra nyanlända ungdomarna andrum. Vi kan nu arbeta tillsammans för att nå en bättre framtid för dem.

Vi representerar en kommun. Vårt arbete är framförallt att leverera barnomsorg, skola och hemvård till våra invånare. Vi står inför stora investeringar, mycket med tanke på alla våra nyanlända, men också med tanke på vår åldrande befolkning. Men vi har ett stort problem och det heter Migrationsverket. Förutom att de förväntar sig att vi ska leverera i krissituationer så ska vi tydligen också agera bank. Idag har vi 57 miljoner i fodringar, för varje månad som går så ökar denna fordran med 9 miljoner! Migrationsverket ligger nära ett år efter i sina utbetalningar, alltså före att höstens kaos inträffade.

Vi ställer oss frågan, är det rimligt att vi nu ska behöva låna pengar och betala ränta för att klara våra investeringar eftersom Migrationsverket inte betalar sina skulder? Hur kan staten förvänta sig att vi ska kunna ta emot fler ungdomar eller nyanlända när vi inte kan lita på att vi får ersättning för de insatser som vi gör? Ibland ställer vi oss frågan om utbetalningarna är som Migrationsverkets prognoser, eller förlåt, scenario, något som aldrig stämmer?

När vår-proppen nyligen presenterades fick vi veta att regeringen ger ytterligare pengar till kommunerna för att investera i välfärden efter det höga flyktingmottagandet. Kävlinge kommun får knappt 10 miljoner. Välkommet? Visst kan vi göra nytta av detta, men det hade gjort mer nytta om regeringen såg till att deras verk betalade sina skulder. Vi kräver att Migrationsverket betalar sina skulder precis som alla andra i Sverige behöver göra. Vi är ingen bank, vi är en kommun. Vi ska leverera utbildning och omsorg, inte låna pengar till Migrationsverket utan några som helst garantier.
Vi har en fodrad som vi måste få in, annars kommer vi inte att kunna fortsätta bidra i mottagandet av nyanlända – oavsett vilka bidrag regeringen ger.

 

Pia Almström (M)                                                                 Annsofie Thuresson (M)
Kommunstyrelsens ordförande                                                 Socialnämndens ordförande
Kävlinge kommun                                                                        Kävlinge Kommun

Varför behålla ränteavdrag och införa amorteringskrav?

Amorteringskrav på bostadslån har diskuterats en tid och nu har lagrådet kommit fram till att det inte är i strid med grundlagen. Regeringen planerar nu för att kunna genomföra det under 2016.

Bakgrunden är att man (riksbanken och finansministern) anser att de svenska hushållen är för högt belånade. Bostadspriserna skenar och hushållens skulder ökar. Jag ställer mig frågande till om riksbankschefen och Magdalena Andersson har tittat på något annat än Stockholmspriserna eller möjligen snittet för hela riket, som är starkt påverkade av prisutvecklingen i storstadsområdena. Sverige är mer än storstadsregionerna. Rikssnittet per kvadratmeter kommer inte ens upp i hälften av priserna i Stockholm, och då ska man komma ihåg att priserna i Stockholm med i rikssnittet.

Jag tror att för de flesta orter i landet är införandet av amorteringskrav förödande. Bostadsbyggandet kan hämmas och de flyttkedjor som börjat komma igång, inte minst här i Kävlinge, kan mycket väl bromsas upp.

Om man ändå utgår från att låneviljan måste dämpas, varför är lösningen ett amorteringskrav? Lånevillkor, såsom räntenivå och amorteringsgrad, är något som varje låntagare gör upp med sin bank. Det är ett avtal mellan två parter som staten ska hålla sig borta från.

Däremot finns det en subvention där staten i allra högsta grad är inblandad – ränteavdragen. För mig är det obegripligt varför man väljer att behålla ränteavdragen och inför amorteringskrav om man vill minska lånelusten.

Ränteavdragen är principiellt fel från första början. Staten avstår från skatteintäkter utan motprestation. Man belönar de som spenderar. Samtidigt straffar man de som har sparar genom att beskatta ränteintäkter. Det kan ha sin poänger att göra så, men inte i tider då man från statens sida oroar sig för hushållens skuldsättning.

När Magdalena Andersson får frågan om hon kan tänka sig att göra ändringar beträffande ränteavdragen flackar hon med blicken och undviker frågan…varför?

Johan Ericsson Johan Ericsson

ID-kontrollerna äventyrar en hel gränsregion

KDbron_25887

Idag har jag tillsammans med 24 av mina skånska moderata kommunal och regionråds-kolleger skrivit om ID-kontrollerna och orimligheten i hur detta genomförs. Ni kan läsa debattartikeln nedan eller på DN-debattsida.

Öresundsbron. Kostnaderna blir betydande, både de mänskliga och ekonomiska, när id-kontrollerna i dag införs på tågen från Danmark till Sverige. Skåne har blivit en naturlig del av Köpenhamn och på längre sikt blir tvångsskilsmässan förödande för samarbetet som har byggts upp i Öresundsregionen, skriver 25 moderata Skånepolitiker.

Tågbyte för id-kontroll, högre priser och förlängd restid. Halverade tågset och halverad mängd avgångar. Kaoset på Kastrup från och med i dag, måndag (4/1), gör att det blir besvärligare för tusentals pendlare, turister och affärsresenärer att resa mellan Sverige och Danmark. Det råder det ingen tvekan om.

Och det är inte heller en liten bagatell, som regeringen tycks tro.

På längre sikt blir detta förödande för det samarbete som så framgångsrikt har byggts upp i Öresundsregionen. Skåne var fram till beslutet om transportörsansvar och id-kontroller en naturlig del av Köpenhamn. Forskning och utveckling, näringslivskontakter och handel, jobb och fritid. Kärlek.

Redan 1993 bildades Öresundskommittén, en samarbetsorganisation mellan Skåne och Själland som sedan dess har arbetat för att riva ned gränshinder och skapa en gemensam arbetsmarknadsregion. Samarbetet har under året fördjupats genom ombildandet till Greater Copenhagen and Skåne committe. Nu upplever vi en tvångsskilsmässa, framtvingad av en oförstående svensk huvudstad.

Vi både förstår och ser positivt på åtgärder som begränsar höstens flyktingström. Vi kan till och med försvara användandet av en bestämmelse om transportörsansvar, i rätt sammanhang. Sverige införde en variant av detta redan för hundra år sedan. Men det var onekligen både på ett annat sätt och i en annan tid. Före både nordisk passfrihet och EU-medlemskap.

Samarbetet inom Norden har sedan 1950-talets slopade passtvång för resa mellan länderna till stor del handlat om att undanröja gränshinder. Det har inte alltid gått så fort som vi i den största sammanhängande nordiska arbetsmarknadsregionen har önskat. Men medvetenheten om att fri rörlighet gynnar handel och kunskapsutbyte, som ger den tillväxt som bygger välfärd, har varit stark.

EU-medlemskapet 1995 hade samma inriktning. Rivna murar, mer individuell frihet och större möjligheter för var och en att förverkliga sina idéer. Inom unionen hålls de fyra friheterna högt: fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. De utgör basen för den inre marknaden.

Sedan Sveriges anslutning till Schengen 2001 har transportörsansvaret gällt vid våra yttre gränser på flygplatserna. I oktober i år utvidgades det till att gälla även färjor till Sverige från ett land inom Schengenområdet. Den 17 december beslöt riksdagen att transportörsansvaret skulle utvidgas ytterligare: till bussar och tåg som passerar gränsen.

Då passerade man gränsen för det rimliga. Att kräva samma ansvar för trafikbolagen att göra id-kontroller inom Schengenområdet – och mellan de nordiska länderna – som vid kontroll av passagerare som har passerat områdets yttre gräns, är väsensskilt.

Och att besluta om det utan att ens genomföra en trovärdig remissomgång, som Lagrådet har påpekat, är anmärkningsvärt. Vi – politiker som dagligen arbetar för att stärka förutsättningarna för den skånska utvecklingen – tillfrågades aldrig om hur vi såg på effekterna. Regeringens hafsverk äventyrar en hel gränsregion.

Hade regeringen frågat oss kunde vi till exempel ha tryckt på för att id-kontroller ska ske under färd. Då hade inverkan på det dagliga livet runt Sundet som vi känner det blivit minimal, men med maximal effekt. Bäst hade varit om transportörsansvaret och id-kontrollerna aldrig hade införts i en funktionell arbetsmarknadsregion. Alternativet att direktavvisa alla asylsökande som kommer från ett annat EU-land borde också ha prövats mer seriöst.

Det gränslösa Europa får inte vara en dröm reserverad för tider av världsfred. Den europeiska integrationen med transnationella regioner, som vår kring Öresund, är värd att skydda då den skapar förutsättningar för interaktion och innovativt företagande med frihet för mer interagerande människor emellan – oavsett var bostaden eller arbetsplatsen råkar vara belägen. De nationsgränser som skyddar i tider av oro, och som bäst upprätthålls mot länder vars värderingar vi inte fullt ut delar, är skadliga när de i stället klyver sammanvuxna och funktionella arbetsmarknadsregioner. Som vår.

Kostnaderna är både mänskliga och ekonomiska. Utöver de uppenbara hos trafikbolagen, den miljon om dagen som DSB beräknas få lägga ut eller de 15 miljoner kronor i månaden som Skånetrafiken tror sig förlora, handlar det om en samhällsekonomisk förlust av betydande storlek. Vi talar om miljardbelopp om begränsningarna för fri rörlighet blir kvar länge. Näringslivsföreträdare har påpekat att id-kontrollerna med sina fördröjningar och fördyrningar kan påverka attraktiviteten för både Sverige och Danmark som investeringsländer. Sedan bär det bara utför.

Skåne har Sveriges lägsta sysselsättningsgrad, trots relativt stark sysselsättningstillväxt. Arbetslösheten på 9,6 procent är högre nu än vad den var 2009, vilket var finanskrisens värsta år. Den kris som i sin tur var den värsta sedan 1930-talet. Denna paradoxala situation – hög arbetslöshet trots stark jobbtillväxt – visar att Skånes arbetsmarknad är tudelad. De sociala klyftorna är större i Skåne än i andra jämförbara län. Arbetsförmedlingens prognoser visade samtidigt, redan före panikbeslutet om id-kontroller, att tillväxten av arbetstillfällen i Skåne är lägre än i övriga storstadsregioner.

Detta manar till snar handling, inte minst för en fortsatt fördjupad integration av arbetsmarknaden i Öresundsregionen. Kostnaden för att göra tvärtom är en nationell angelägenhet. Regeringen måste ta sitt ansvar – för hela Sverige.

Carl Johan Sonesson (M), regionråd, Region Skåne Lars-Ingvar Ljungman (M), förbundsordförande i Skåne Pontus Lindberg (M), regionråd, Region Skåne Torbjörn Tegnhammar (M), kommunalråd, Malmö Christer Wallin (M), kommunalråd, Lund Anna Palm (M), kommunalråd, Höör Christian Sonesson (M), ordförande kommunstyrelsen, Staffanstorp Linda Allansson-Wester (M), ordförande kommunstyrelsen, Svedala Pia Almström (M), ordförande kommun­styrelsen, Kävlinge Kristina Bendz (M), kommunalråd, Ystad Anders Berngarn (M), ordförande kommun­styrelsen, Lomma Ulf Bingsgård (M), kommunalråd, Trelleborg Johan Bolinder (M), kommunalråd, Skurup Kenneth Dådring (M), kommunalråd, Klippan Kerstin Gustafsson (M), kommunalråd, Båstad Robin Holmberg (M), kommunalråd, Ängelholm Peter Johansson (M), kommunalråd, Kristianstad Anders Johnson (M), kommunalråd, Simrishamn Lars Johnson (M), kommunalråd, Burlöv Ninnie Lindell (M), kommunalråd, Bjuv Stefan Lundgren (M), ordförande kommun­styrelsen, Sjöbo Pär Palmgren (M), kommunalråd, Hässleholm Olof Röstin (M), kommunalråd, Svalöv Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd, Eslöv Patric Åberg (M), ordförande kommunstyrelsen, Östra Göinge

Om underhållsstödet

Boriana kampanj 3

I den gångna veckan fattade riksdagen ett beslut som inte fick särskilt mycket uppmärksamhet, men som desto mer berör den växande grupp av barn vars föräldrar inte bor ihop. I korthet går beslutet ut på att om en förälder under 6 månader har skött sina inbetalningar till Försäkringskassan kommer Försäkringskassan i fortsättningen inte vara inblandad i utbetalningen av underhållstödet, utan betalningen ska ske direkt mellan föräldrarna. I en första anblick kan det verka logiskt att föräldrar som kommer överens inte ska belasta försäkringskassan med extra administration. Men hur blir det för dem som inte kommer överens, i de fallen när konflikten med den förra partnern gör en blind för barnens behov? Den nya lagen om underhållsstödet skapar fler konflikter än vad den löser, särskilt för barn där boendeföräldern inte har en stark ekonomisk ställning. Varje gång frågan om fattiga barn diskuteras tänker jag på barnen med fäder (för det är främst fäder) som vägrar ta ansvar. Det skär verkligen i hjärtat när ett barn berättar att det nya halvsyskonet fått en ny dator i julklapp medan barnet själv fått ett yatzyspel.

Vi Moderater och Centern föreslog en ordning med en mer neutral, objektiv och förutsägbar beräkning av underhåll som bygger på att en viss, i förväg bestämd procent av den frånvarande förälderns inkomst ska gå till barnet. Försäkringskassan ska beräkna underhållets storlek, betala ut det till boendeföräldern och kräva in motsvarande summa från den frånvarande föräldern. Naturligtvis i de fall där inkomster saknas, eller är mycket låga, ska en garanterad lägsta nivå utgå.
Dessvärre förlorade vi omröstningen, och nu har fler barn och boendeföräldrar både ekonomisk osäkerhet och fler konflikter att vänta.

Vem ska betala?

Här följer ett blogginlägg som vår riksdagskvinna – Boriana Åberg – har bett mig att lägga upp.
Titlen är ”Vem ska betala?”

Valdagen närmar sig och löftena från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hörs ännu stärkare. Oppositionspartierna slår på stora trumman att det ska satsas mer pengar på allt, men när det gäller finansieringen är det tyst. Visserligen har det föreslagits skattehöjningar på ungdomsjobb, restauranger och transporter på drygt 20 miljarder kronor, men dessa räcker inte ens till att infria en tredjedel av vallöftena. Ytterligare skattehöjningar måste därför fram.

Exakt vilka skatter det handlar om kan bara Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet svara på, men troligen utgår de från skattehöjningar som de olika partierna driver som sina profilfrågor. Riksdagens Utredningstjänst har beräknat hur förslagen om höjda inkomstskatter, avskaffat RUT- och ROT-avdrag samt höjda bensin- och dieselskatter skulle slå mot hushållen här i Kävlinge kommun:

För en tvåbarnsfamilj där den ena föräldern jobbar som akutsjuksköterska och den andra som ingenjör handlar det om 19 600 kronor årligen i extra skatt. Med de av Socialdemokraterna i Kävlinge och Socialdemokraterna i region Skåne utlovade skattehöjningarna blir det 26 750 kronor!

Under de senaste åren har den svenska hushållen fått en mycket bättre ekonomi, tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik. Ordning och reda i statens finanser har skyddat oss från nedskärningar i välfärden. Den viktigaste frihetsreformen, jobbskatteavdraget, har gett de flesta en 1000-lapp mer i plånboken varje månad.

Denna utveckling hotas nu av Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets jakt på finansiering för att täcka de ökade bidragskostnader och andra minde genomtänkta förslag. Den fortsatta vänstervandring som de två radikala partierna pressar Socialdemokraterna till kommer med ett högt pris för hushållen i Kävlinge kommun. Det är fel väg att gå.

Vi behöver istället fortsätta ansträngningarna för att fler ska få ett jobb att gå till. Dit når vi inte genom att straffbeskatta Sveriges hushåll. Stefan Löfven, varför är det barnfamiljerna som ska behöva betala för en eventuell vänsterregerings vidlyftiga bidragshöjningar?

Boriana kampanj 3

Boriana Åberg (M)
Riksdagsledamot Kävlinge