Vårbudgeten visar skillnaden mellan höger och vänster

Trots att svensk ekonomi går bra finns det fortfarande människor som befinner sig i utanförskap. En av de tydligaste skiljelinjerna på arbetsmarknaden går mellan inrikes och utrikes födda. För den som är född utanför Sveriges gränser är sannolikheten mångdubbelt större att vara arbetslös än för den som är född i landet. Dessutom lever närmare en miljon människor på bidrag i stället för att arbeta. Utvecklingen går mot att fler ska försörja färre, och den historiskt svaga regeringen saknar politik för att lösa problemet. Höjda skatter och bidrag gör det mindre attraktivt att utbilda sig och ta extra arbetspass. Världens högsta marginalskatter blir ännu högre och statens andel av lönen blir större och större. Mot det står vår budget med skattesänkningar för vanliga löntagare och pensionärer, satsningar på skola, försvar och rättsväsende.

Det ska alltid löna sig bättre att jobba än att gå på bidrag. Vi vill sänka skatten på arbete, särskilt för dem med låga inkomster. Tillsammans med ökade krav på att göra rätt för sig är det den största jobbreformen sedan 2006. Skattelättnaden innebär att en lärare, sjuksköterska, polis, elektriker eller bussförare får behålla nära 500 kronor mer varje månad.

De senaste årens ökade flyktingströmmar har satt det svenska mottagningssystemet på prov. Ökade kostnader har gjort att vi har varit tvungna att se över vår politik i grunden, och i arbetet med att göra de svenska bidragen mer rättvisa ingår bland annat att införa ett bidragstak och att man som ny i Sverige successivt ska kvalificera sig in i välfärden genom arbete. Här har regeringen inga förslag till förändring, bidragslinjen utan incitament att börja arbeta ska fortsätta.

Under Alliansregeringens åtta år sänkte vi skatten för pensionärer vid fem tillfällen. Nu vill vi sänka skatten igen. För alla pensionärer som har inkomster mellan 120 000 och 360 000 kronor om året sänker vi skatten med upp till 2 500 kronor per år. Äldre ska även känna sig välkomna att stanna kvar på arbetsmarknaden. Vi gör det därför mer lönsamt att arbeta för seniora medarbetare samt sänker kostnaderna för att anställa äldre.

Vi vill anställa minst 5 000 fler poliser och höja polislönerna. Säkerhetspolisen ges nödvändiga verktyg för att motverka terrorism och vi stärker Polisens nationella insatsstyrka, FRA samt Must. Vi vill satsa ytterligare 8,5 miljarder kronor på försvaret över fyra år samt inleda arbetet för att Sverige ska gå med i Nato.

Sänkt skatt på arbete och satsningar på försvar och trygghet för alla som bor i landet. Bidrag ska enbart gå till dem som är i behov av det och ska inte ges utan motprestation. Det är klassik moderat politik som står i kontrast till regeringens bidragspolitik, och visar en klar skillnad mellan höger och vänster.

Boriana Åberg (M)
Riksdagsledamot Kävlinge

Löfven kan inte sitta säker

Stefan Löfven leder en historiskt svag regering och Moderaterna kommer att göra vad vi kan för att fälla den. Minoritetsregeringar är inget ovanligt i Sverige, snarare tvärtom. Det som däremot är unikt är det svaga parlamentariska stödet för den rödgröna koalition som sitter vid makten idag. Löfvens första budget föll som bekant när Alliansen röstade på den gemensamma budget och den politik som vi gått till val på. Anna Kinberg Batra gav nyligen besked om att Moderaterna är beredda att fälla regeringen. Efter två år av velande är det befriande att vi som parti åter står upp för borgerlig politik och gör allt vi kan för att stoppa den rödgröna vanskötseln av Sverige. Målet är att en alliansregering ska styra landet efter valet 2018.

Löfven har sedan 2014 ivrigt påhejad av Jonas Sjöstedt lagt stor kraft på att höja skatter och reglera bort fritt företagande. Socialistisk plakatpolitik och ideologiska skygglappar har ersatt reformer för ökat företagande och minskat bidragsberoende. Vi vill så snart som möjligt lägga en alliansbudget som tar tag i dagens problem. Utanförskap och bidragsberoende omfattar uppemot en miljon människor och det lönar sig för dåligt att arbeta. Utvecklingen med otrygga områden och ökad kriminalitet måste brytas med bland annat rejäla satsningar på fler poliser. En ökad oro i omvärlden kräver satsningar på försvaret. Det här är bara några av de saker som regeringen saknar vilja och förmåga att ta tag i.

Efter valet 2018 är det osannolikt att något av de traditionella blocken får egen majoritet. Vi vill att det politiska alternativ som kan samla det största antalet mandat i riksdagen ska styra och målet är en ny Alliansregering. I det parlamentariska läge som råder måste man förhålla sig till hur verkligheten faktiskt ser ut, och det innebär att vi i vissa frågor måste samarbete över blockgränserna. Dock ser vi inget alternativ till ett samarbete inom alliansen när det kommer till att bilda regering.

Efter drygt halva tiden av mandatperioden har Socialdemokraterna med all önskvärd tydlighet visat att de saknar förmåga att styra landet. Borta är den tid när S ensamma kunde gå till val och vara säkra på att segra. Två mandatperioder i opposition har urholkat partiet på kompetens. Regeringsduglighet har bytts mot tafflig osäkerhet och ett bräckligt samarbete med ett miljöparti som visat sig omoget uppgiften. Sverige behöver en ny regering. Nu är det upp till Moderaterna att visa att vi menar allvar med att vilja styra landet.

IMG_5441

Boriana Åberg (M)
Riksdagsledamot
Kävlinge

Helt orealistiskt att hinna med omställningen till årskiftet

Pia Almström skriver tillsammans med M-företrädare för Skånes alla 33 kommuner på DN-debatt om det orealistiska regeringsförslaget kring ersättningar för ensamkommande ungdomar och barn:

Regeringen sviker. Regeringens förslag om sänkta ersättningar till kommunerna för mottagandet av ensamkommande barn och unga är tänkt att ske från årsskiftet. Det är helt orealistiskt att vi skulle hinna genomföra dessa omställningar. Omställningen måste skjutas fram ett år, skriver M-företrädare i Skånes alla 33 kommuner.

Vi minns nog alla sommaren och hösten för ett år sedan. Enorma mängder av människor vandrade genom Europa för att söka asyl, främsta länder för deras mål var Tyskland och Sverige. Enligt statsminister Stefan Löfven skulle Sverige ta sitt ansvar och tillsammans skulle Sverige klara detta.

Sammantaget sökte 35 369 ensamkommande barn och unga asyl i Sverige år 2015. Det kan jämföras med år 2014 då drygt 7 000 ensamkommande barn och unga sökte asyl, vilket också var en historiskt mycket hög siffra. Ser man tillbaka cirka ett decennium låg de årliga siffrorna kring 400-500 ensamkommande barn per år. Efter hand insåg även regeringen att volymerna blev ohanterbara.

Kommuner pressades från olika håll och kanter och det nyanserade debattklimatet saknades. Ställde man inte upp så pekades kommunen, partiet eller den enskilda företrädaren ut av media eller av regeringsföreträdare. Flyktingkrisen jämfördes med löjliga argument som att konsumtionen till jul var större än kostnaderna för flyktingmottagandet och det handlade egentligen bara om två pizzor, ett Netflixabonnemang och en Fanta per person.

Otaliga gånger har företrädare för regeringen och statens verk stått vid journalisters mikrofoner och krävt att samtliga kommuner ska ta ”sitt ansvar” och att staten står för kostnaderna. Skepsisen har varit stor i många kommuner. En del kommuner har brottats med bostadsbrist, andra med brist på vettig sysselsättning och några kommuner har tagit emot så pass många flyktingar att det både saknats lärare och skolor. Gång på gång har staten garanterat kommunerna att så länge kommunerna bara ställer upp med det praktiska så står staten för kostnaderna.

För ganska precis ett år sedan utlovande migrationsminister Morgan Johansson (S) ett resurstillskott till de kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn. I en artikel i Aftonbladet den 20 augusti förra året citeras han: ”Vi viker mer pengar till de kommuner som tar emot många asylsökande och flyktingar. De får ett rejält resurstillskott 2016. Det är en del av budgetförhandlingen som jag är mycket nöjd med.”

En månad senare bjöd statsministern in olika samhällsaktörer till ”Sverige tillsammans”, Kommuner, företag, aktörer från civilsamhället, fackliga organisationer, forskare med flera, träffades den 12 oktober för att tillsammans diskutera hur ”vi alla, oavsett var vi kommer ifrån, kan fortsätta bygga ett Sverige som är starkt tillsammans” som Stefan Löfven uttryckte det i inbjudan.

Signalerna kunde knappast misstolkas. Mer pengar till kommunerna, krafttag tillsammans och en beslutsam statsminister. Men signalerna visade sig vara röksignaler som snabbt kom att skingras med vinden.

Regeringen har nu lanserat ett förslag om ändrat ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga den 1 januari 2017. I förslaget sänks dygnsersättningen från 1 900 kr till 1 350 kr per barn och ung i åldern 8-17 år och från 1 900 kr till 750 kr per ung i åldern 18-20 år. Procentuellt handlar det om sänkningar på 29 procent respektive 61 procent. Det handlar alltså inte om mindre justeringar i ett system, utan om helt nya förutsättningar för kommunerna.

I promemorian (daterad 2016-06-21) med de nya förslagen står det skrivet i konsekvensanalysen (s. 48) att ”utgifterna för mottagandet av ensamkommande barn och unga kan inte tillåtas öka okontrollerat och måste också ställas i relation till andra prioriterade områden. Skattemedel ska användas på ett kostnadseffektivit sätt och omotiverat höga kostnadsökningar måste motverkas”. Det är lätt att instämma i det.

Moderaterna är givetvis för att ersättningar och kostnader för migration minskar, men det får inte ske på det sätt som nu föreslås av regeringen. Nu trampar staten på landets kommuner när man med närmast maffialiknande metoder föreslår förändringar i ersättning till kommunerna för ensamkommande barn. Med ena handen lagstiftar staten i form av riksdagen om att alla kommuner ska ta emot och att staten avgör hur många per kommun, med andra handen väljer regeringen sedan att sänka ersättningarna. I samma promemoria står det vidare att läsa att de gjorda bedömningarna ”innebär att kommunen får drivkrafter att hitta så kostnadseffektiva lösningar som möjligt” (s. 54). Det är ett cyniskt sätt att säga att staten anser att kommunerna använder för mycket pengar till att sköta det som i grunden är en statlig angelägenhet.

För att integration och mottagande ska fungera krävs det en tilltro och en ömsesidig respekt. Kommunerna måste veta att förutsättningarna inte ändras i avtal som ingåtts med staten. Denna tilltro är grundläggande och bör vara en naturlig utgångspunkt för vilken regering som helst. I alla fall för en regering som vill att landet ska vara funktionellt, för utan Sveriges 290 kommuner är det inte mycket i det vardagliga som fungerar.

Omställning tar tid och det måste regeringen förstå. Kommunernas avtal med familjehem och HVB-hem måste omförhandlas eller avslutas och nya platser måste skapas. De kommuner som själva byggt och driver egna HVB-hem måste anpassa dessa, det handlar såväl om anpassning av byggnaderna som anpassning av personaltätheten.

Det är helt orealistiskt att hinna genomföra dessa omställningar till årsskiftet. Vi menar att kommunerna behöver längre omställningstid och delar Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) bedömning att nytt ersättningssystem tidigast kan träda i kraft den 1 januari 2018.

Det är hisnande stora belopp för kommunerna att hantera. Som exempel kan nämnas att det för Staffanstorps kommun handlar om nästan 30 miljoner kronor för bara år 2017 och för Kävlinge kommun blir intäktsbortfallet 40 miljoner kronor. Vilket i båda kommunerna motsvarar en skattehöjning på över 50 öre per intjänad hundralapp, eller kraftfulla besparingar på annan typ av kommunal verksamhet.

För majoriteten av landets kommuner blir effekterna påtagliga, i absoluta tal kommer större kommuner att få intäktsbortfall som är betydligt större än i exempelkommunerna. Sammantaget handlar det om miljardbelopp.

Frågorna som infinner sig är om det går att lita på staten i framtiden och är det nu vi börjar skönja hur regeringen vältrar över statens kostnader på landets kommuner?

Anders Berngarn (M), Kommunstyrelsens ordf Lomma

Pia Almström (M), Kommunstyrelsens ordf Kävlinge

Kristina Bendz (M), Kommunstyr. 2:e vice ordf Ystad

Ulf Bingsgård (M), oppositionsråd Trelleborg

Johan Bolinder (M), kommunstyrelsens vice ordf Skurup

Kenneth Dådring (M), oppositionsråd Klippan

Peter Danielsson (M), kommunstyrels. ordf Helsingborg

Kerstin Gustafsson (M), ledamot kommunstyr. Båstad

Robin Holmberg (M), oppositionsråd Ängelholm

Peter Johansson (M), oppositionsråd Kristianstad

Lars Johnson (M), oppositionsråd Burlöv

Anders Johnsson (M), oppositionsråd Simrishamn

Péter Kovács (M), kommunstyrelsens ordf Höganäs

Ninnie Lindell (M), oppositionsråd Bjuv

Eva Lindholm (M), gruppledare Hörby

Stefan Lundgren (M), kommunstyrelsens ordf Sjöbo

Carl-Magnus Nilsson (M), gruppledare Osby

Patrik Ottosson (M), gruppledare Bromölla

Anna Palm (M), kommunalråd Höör

Pär Palmgren (M), oppositionsråd Hässleholm

Birgitta Persson (M), kommunalråd Landskrona

Pontus Pålsson (M), gruppledare Åstorp

Olof Röstin (M), kommunalråd Svalöv

Christian Sonesson (M), kommunstyr. ordf Staffanstorp

Patrik Ströbeck (M), kommunstyr. 1:e vice ordf Perstorp

Per-Martin Svensson (M), kommunstyrelsens 1:e vice ordf Tomelilla

Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsråd Malmö

Christer Wallin (M), oppositionsråd Lund

Linda Allansson Wester (M), kommunstyr. ordf Svedala

Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordf Vellinge

Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd Eslöv

Carina Zachau (M), kommunstyrelsens ordf Örkelljunga

Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordf Östra Göinge

 

Skärpta straff för attacker mot blåljuspersonal

Stenkastning mot utryckningsfordon har länge varit ett problem runt om i landet. Den senaste tidens händelser har lett till att frågan är högaktuell. Bränder anläggs för att locka räddningstjänst till platsen där de möts av stenkastande ungdomar. Polisbilar attackeras allt oftare. Situationen är oroande och det måste på ett mycket tydligare sätt markeras att våld som riktas mot räddningstjänstens personal inte är acceptabelt. Brandmän, poliser eller ambulanspersonal som riskerar sina egna liv för att rädda andras ska inte behöva bli utsatta för stenkastning. Vi föreslår därför ett antal punkter för ett tryggare Sverige.

Vi vill se skärpta straff för våld mot blåljuspersonal, våld mot tjänsteman bör vara ett eget brott där straffet ska vara minst sex månaders fängelse och fler yrkesgrupper, exempelvis inom räddningstjänsten samt hälso- och sjukvården, ska få ett starkare rättsligt skydd mot angrepp. Därför bör det införas ett nytt brott – våld mot alarmeringstjänstpersonal – där det inte uppställs något krav på att angreppet sker mot någon i dennes myndighetsutövning.

Vi föreslår även skärpta straff för angrepp mot väsentliga samhällsfunktioner och hindrande av utryckning. När angrepp riktas mot väsentliga samhällsfunktioner bör detta anses vara försvårande när straffet bestäms, oavsett om det rör sig om skadegörelse, våldsamt upplopp eller någon annan brottstyp. Vi vill därför införa en särskild straffskärpningsgrund som innebär att alla brott som innefattar ett angrepp mot viktiga samhällsfunktioner leder till skärpta straff. Även hindrandet av utryckning bör kriminaliseras.

Dagens situation är inte acceptabel. Hårdare lagstiftning löser inte alla bekymmer, men det är viktigt att samhället tydligt markerar vad som är rätt och fel. Samtidigt behövs ytterligare insatser för att Sverige ska vara tryggt för alla. Vi kan aldrig tolerera brottslighet, våld och hot eller svika dem som bor i särskilt utsatta områden.

Brandmän, ambulanspersonal och poliser utför dagligen ett tufft arbete i samhällets tjänst. Stenkastning och sönderskurna däck är dåliga sätt att visa vår uppskattning och tacksamhet.

Boriana kampanj 3

Boriana Åberg (M)
Riksdagsledamot
Kävlinge

Varför är värdlandsavtalet så viktigt?

I onsdags röstade vi för ett värdlandsavtal med Nato vilket är mycket glädjande.

Varför är värdlandsavtalet så viktigt? Den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde har sedan 2014 och Rysslands illegala annektering av Krim kommit att kännetecknas av tilltagande spänningar. Den ryska kärnvapenretoriken har hårdnat på ett sätt som inte ens var tänkbart under det kalla kriget och den svenska säkerhetspolisen konstaterar att Ryssland genom offentliga uttalanden och i sociala medier försöker påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval. I det läget kan vi som den politiska vänstern önskar välja att stå utanför och se på och därigenom gå Rysslands ärenden. Eller så kan vi aktivt delta i arbetet för en säkrare värld. För Moderaterna är det valet självklart.

Säkerhetspolitiskt samarbete är heller inget nytt påhitt. Bland annat har Sverige och Finland sedan 2009 ett nära försvarspolitiskt samarbete som fördjupas allt mer. Det är mycket välkommet eftersom värdlandsavtalet med Nato inte är mer kontroversiellt än samarbetsavtalet med Finland, trots att vissa röster i debatten menar det motsatta.

Ensam är inte stark. Med anledning av det alltmer osäkra läget i omvärlden blir frågan om vem och vilka Sverige säkerhetspolitiskt ska samarbeta med alltmer aktuell. Värdlandsavtalet är ett viktigt steg för att öka Sveriges förmåga att kunna ge och kunna ta emot stöd. Genom att se över de svenska försvars- och säkerhetspolitiska samarbetena samt stärka den svenska försvarsförmågan kan vi möta en allt osäkrare värld och de ökande spänningarna i vårt närområde.

Alla har dock inte varit positiva till ett avtal och debatten har tidvis varit hård och ibland rent osaklig.

Medborgare (med förmodade vänstersympatier) har bokstavligen fyllt våra brevlådor och mailkorgar med utskick om värdlandsavtalets förkastlighet. Tvärtemot vad Natomotståndare påstår bygger värdlandsavtalet på frivillighet. Det betyder att Nato inte har automatisk rätt att stationera trupper på vårt territorium. Trupper får endast stationeras här efter en inbjudan från den svenska regeringen. Värdlandsavtalet ger Sverige, om vi så önskar, en ökad möjlighet att säkerhetspolitiskt samarbeta med andra länder.

När den politiska vänstern vill isolera sig från omvärlden står Moderaterna upp för internationellt säkerhetspolitiskt samarbete.

Boriana kampanj 3

Boriana Åberg (M)
Riksdagsledamot
Kävlinge

Regeringen struntar i Skåne, en rapport från Riksdagen

I tisdags debatterade jag mot infrastrukturminister Anna Johansson angående regeringens ID-kontroller på tåg och färjor och vad det har för effekter för oss här i Skåne. Enligt den rapport som Sydsvenska Handelskammaren presenterade för en tid sedan kostar kontrollerna 1,5 miljarder kronor per år i form av ökade kostnader för transportörer, negativ utveckling på arbetsmarknaden och minskade intäkter för Skånetrafiken och DSB. Utöver det tillkommer kostnader på längre sikt för minskad integration i Öresundsområdet. Regeringens tafatthet och dåliga hantering av situationen kostar stora summor pengar och det är vi som bor i Skåne som får stå för notan.

Under debatten frågade jag Anna Johansson gång på gång om regeringen planerade att kompensera transportörerna för de ökade kostnaderna som ID-kontrollerna innebär. Gång på gång duckade hon frågan och berättade istället hur ansvarsfull regeringen är i flyktingfrågan. Hon tog dessutom upp de tio miljarder som regeringen i höst planerar att tillföra kommunsektorn. Problemet är de pengarna ska gå till att delvis täcka alla kostnader som svenska kommuner har med anledning av flyktingkrisen. Det är helt enkelt för lite för att plus och minus ska gå ihop.

Jag kan bara konstatera att regeringen inte har kontroll över situationen och att intresset för att kompensera för de kostnader som ID-kontrollerna orsakar är svalt. Än en gång är det tydligt att regeringen struntar i Skåne.

Boriana Åberg

Stockholm den 28 april 2016

Vi är en kommun, inte en bank!

Situationen som kommun-Sverige stod inför 2015 var akut. Varje dag uppstod händelser vi inte kunde förutse och förväntningarna och kraven på oss var på gränsen till orimliga. Vi skulle på två dygn hitta bra  boende till utsatta ungdomar som ofta haft fruktansvärda upplevelser på vägen till ett tryggare liv. Vi skulle leverera utbildning, integrera, agera mamma, pappa, psykolog. Vi fick inte själva bestämma hur många barn och ungdomar som vi rimligtvis kunde ge detta till , nej, vi kunde inte säga nej utan fick arbeta dygnet runt och leverera och precis detta gjorde vi. Oavsett hur många barn och ungdomar som vi fick anvisade till kommunen tog vi emot dem med öppna armar och gjorde allt vad vi kunde. Genom kontrollerna som nu satts upp har vi fått en välbehövlig paus som ger oss och våra nyanlända ungdomarna andrum. Vi kan nu arbeta tillsammans för att nå en bättre framtid för dem.

Vi representerar en kommun. Vårt arbete är framförallt att leverera barnomsorg, skola och hemvård till våra invånare. Vi står inför stora investeringar, mycket med tanke på alla våra nyanlända, men också med tanke på vår åldrande befolkning. Men vi har ett stort problem och det heter Migrationsverket. Förutom att de förväntar sig att vi ska leverera i krissituationer så ska vi tydligen också agera bank. Idag har vi 57 miljoner i fodringar, för varje månad som går så ökar denna fordran med 9 miljoner! Migrationsverket ligger nära ett år efter i sina utbetalningar, alltså före att höstens kaos inträffade.

Vi ställer oss frågan, är det rimligt att vi nu ska behöva låna pengar och betala ränta för att klara våra investeringar eftersom Migrationsverket inte betalar sina skulder? Hur kan staten förvänta sig att vi ska kunna ta emot fler ungdomar eller nyanlända när vi inte kan lita på att vi får ersättning för de insatser som vi gör? Ibland ställer vi oss frågan om utbetalningarna är som Migrationsverkets prognoser, eller förlåt, scenario, något som aldrig stämmer?

När vår-proppen nyligen presenterades fick vi veta att regeringen ger ytterligare pengar till kommunerna för att investera i välfärden efter det höga flyktingmottagandet. Kävlinge kommun får knappt 10 miljoner. Välkommet? Visst kan vi göra nytta av detta, men det hade gjort mer nytta om regeringen såg till att deras verk betalade sina skulder. Vi kräver att Migrationsverket betalar sina skulder precis som alla andra i Sverige behöver göra. Vi är ingen bank, vi är en kommun. Vi ska leverera utbildning och omsorg, inte låna pengar till Migrationsverket utan några som helst garantier.
Vi har en fodrad som vi måste få in, annars kommer vi inte att kunna fortsätta bidra i mottagandet av nyanlända – oavsett vilka bidrag regeringen ger.

 

Pia Almström (M)                                                                 Annsofie Thuresson (M)
Kommunstyrelsens ordförande                                                 Socialnämndens ordförande
Kävlinge kommun                                                                        Kävlinge Kommun

Varför behålla ränteavdrag och införa amorteringskrav?

amorteringskrav
Amorteringskrav på bostadslån har diskuterats en tid och nu har lagrådet kommit fram till att det inte är i strid med grundlagen. Regeringen planerar nu för att kunna genomföra det under 2016.

Bakgrunden är att man (riksbanken och finansministern) anser att de svenska hushållen är för högt belånade. Bostadspriserna skenar och hushållens skulder ökar. Jag ställer mig frågande till om riksbankschefen och Magdalena Andersson har tittat på något annat än Stockholmspriserna eller möjligen snittet för hela riket, som är starkt påverkade av prisutvecklingen i storstadsområdena. Sverige är mer än storstadsregionerna. Rikssnittet per kvadratmeter kommer inte ens upp i hälften av priserna i Stockholm, och då ska man komma ihåg att priserna i Stockholm med i rikssnittet.

Jag tror att för de flesta orter i landet är införandet av amorteringskrav förödande. Bostadsbyggandet kan hämmas och de flyttkedjor som börjat komma igång, inte minst här i Kävlinge, kan mycket väl bromsas upp.

Om man ändå utgår från att låneviljan måste dämpas, varför är lösningen ett amorteringskrav? Lånevillkor, såsom räntenivå och amorteringsgrad, är något som varje låntagare gör upp med sin bank. Det är ett avtal mellan två parter som staten ska hålla sig borta från.

Däremot finns det en subvention där staten i allra högsta grad är inblandad – ränteavdragen. För mig är det obegripligt varför man väljer att behålla ränteavdragen och inför amorteringskrav om man vill minska lånelusten.

Ränteavdragen är principiellt fel från första början. Staten avstår från skatteintäkter utan motprestation. Man belönar de som spenderar. Samtidigt straffar man de som har sparar genom att beskatta ränteintäkter. Det kan ha sin poänger att göra så, men inte i tider då man från statens sida oroar sig för hushållens skuldsättning.

När Magdalena Andersson får frågan om hon kan tänka sig att göra ändringar beträffande ränteavdragen flackar hon med blicken och undviker frågan…varför?

Johan Ericsson Johan Ericsson

Om underhållsstödet

Boriana kampanj 3

I den gångna veckan fattade riksdagen ett beslut som inte fick särskilt mycket uppmärksamhet, men som desto mer berör den växande grupp av barn vars föräldrar inte bor ihop. I korthet går beslutet ut på att om en förälder under 6 månader har skött sina inbetalningar till Försäkringskassan kommer Försäkringskassan i fortsättningen inte vara inblandad i utbetalningen av underhållstödet, utan betalningen ska ske direkt mellan föräldrarna. I en första anblick kan det verka logiskt att föräldrar som kommer överens inte ska belasta försäkringskassan med extra administration. Men hur blir det för dem som inte kommer överens, i de fallen när konflikten med den förra partnern gör en blind för barnens behov? Den nya lagen om underhållsstödet skapar fler konflikter än vad den löser, särskilt för barn där boendeföräldern inte har en stark ekonomisk ställning. Varje gång frågan om fattiga barn diskuteras tänker jag på barnen med fäder (för det är främst fäder) som vägrar ta ansvar. Det skär verkligen i hjärtat när ett barn berättar att det nya halvsyskonet fått en ny dator i julklapp medan barnet själv fått ett yatzyspel.

Vi Moderater och Centern föreslog en ordning med en mer neutral, objektiv och förutsägbar beräkning av underhåll som bygger på att en viss, i förväg bestämd procent av den frånvarande förälderns inkomst ska gå till barnet. Försäkringskassan ska beräkna underhållets storlek, betala ut det till boendeföräldern och kräva in motsvarande summa från den frånvarande föräldern. Naturligtvis i de fall där inkomster saknas, eller är mycket låga, ska en garanterad lägsta nivå utgå.
Dessvärre förlorade vi omröstningen, och nu har fler barn och boendeföräldrar både ekonomisk osäkerhet och fler konflikter att vänta.