Författare: Johan Ericsson

[box type=”info”] Nedanstående är ett personligt blogginlägg. Kävlingemoderaterna hänvisar till det officiella uttalandet från styrelsen som du finner här. [/box]

 

Det är ingen mänsklig rättighet att ha en badanläggning på orten där man bor. Man kan lätt få intrycket att det är den allmänna uppfattningen när man läser inläggen på olika Facebook-forum de senaste dagarna.

En badanläggning är inte ens något som kommunen enligt lag måste ha. I vår kommun, med 30.000 invånare, har vi två. Det finns det historiska skäl till, Kävlinge och Löddeköpinge var två kommuner när baden byggdes. De ska ersättas med ett, det är så vitt jag vet alla partier överens om.

När vi politiker fattar beslut gör vi det utifrån hela kommunens bästa. Vad som är hela kommunens bästa är ingen exakt vetenskap, det finns det olika uppfattning om i varje enskild fråga.

De senaste dagarna har det kommit kreativa förslag och erbjudande från olika aktörer, markägare upplåter mark för ett bad, entreprenörer erbjuder sig att bygga ett bad etc. Erbjudanden som låter fantastiska men låt mig nu klargöra några saker.

Förslaget att badet ska ligga i Kävlinge grundar sig på flera parametrar. Satsningen på stationsstaden är en, att det bor fler människor i Kävlinge/Furulund än i Löddeköpinge är en annan. Bättre kommunikationer är ytterligare en.

Anledningen till att vi föreslagit att ett nytt bad ska ligga i Kävlinge och inte i Löddeköpinge beror inte på att vi saknar mark i Löddeköpinge. Kommunen äger en hel del mark i Löddeköpinge. Hade vi velat bygga det nya badet i Löddeköpinge hade vi kunnat göra det på mark vi redan äger.

Argument för att ett bad ska placeras i Löddeköpinge för att Lödde SK har så bra och viktig verksamhet är lokalpatriotiskt och närmast att betrakta som en partsinlaga. För den som ser till hela kommunens bästa är inte Lödde SK:s verksamhet mer värd än SS Idens. Det är två föreningar som båda har en bra verksamhet.

Förslag, idéer och erbjudandet från lokala entreprenörer om att uppföra bad i Löddeköpinge låter ju bra. Det finns en stor hake, ska kommunen vara finansiär kräver lagen att vi upphandlar det enligt LOU. I praktiken betyder det att det inte alls är säkert att den lokala entreprenören är den som får uppdraget.

Enda sättet gå runt detta är att en entreprenör bygger ett bad, utan några som helst garantier från kommunen. När badet väl står där kan kommunen hyra in sig där, men det måste byggas helt utan några förpliktelser från kommunen.

Förbinder kommunen sig att använda sig av ett privat bad innan det är byggt, ska själva bygget ändå upphandlas enligt LOU men med entreprenören som beställare. I princip skulle då ett byggföretag behöva låta en konkurrent bygga deras bad.

Nu har beslutet skjutits lite på framtiden för att alla partier ska fundera en vända till på vad som är det bästa för hela kommunen. Det är inget lätt beslut, hade det varit det hade beslutet redan varit fattat.

Johan Ericsson

Åsa Linderborg ondgör sig i Aftonbladet över RUT-avdraget som idé och kallar det en skitpolitik.
Alla har inte råd att använda sig av RUT-avdragen för att få sina hem städade, det är helt riktigt. Alla har inte heller en ekonomisk situation som gör att de kan köpa en villa och utnyttja ränteavdrag i deklarationen. Eller möjlighet att installera solceller på taket med statliga bidrag för att sänka sin elkostnad. Eller möjlighet att köpa en miljöbil med statliga subventioner. Den med svagare ekonomi får hyra sitt boende, betala dyrt för elen och vara utan bil eller kör en bensinslukande skruttig bil.
Utan dessa subventioner skulle miljöpåverkan vara större och många i RUT-branschen vara arbetslösa. Alternativt jobba svart. Utan subventioner skulle bara de allra rikaste ha råd, nu är det fler som har råd med städhjälp, fönsterputsning och att göra miljöinsatser och det är bra för Sverige.
Att RUT-systemet är skattefinansierat är bara en del i hennes resonemang. Hon argumenterar i samma anda som Ali Esbati(v) och kallar alla dessa företagare för tjänstefolk. I hennes och Alis värld är det uppenbarligen förnedrande att utföra arbete i någons annans hem. Är det lika förnedrande för en målare som målar om hemma hos någon? Alla jag känner som inte lider av någon sjukdom eller har ett handikapp kan måla en vägg. Men långt ifrån alla jag känner skulle göra det lika bra som en professionell målare, långt ifrån alla skulle känna att de vill lägga den tid det tar och därför ringer de en målare som utför jobbet. Och får det subventionerat via ROT-avdrag. Jag ser ingen större skillnad mellan det och någon som städar i någon annans hem.
Om möjligheten till RUT-avdrag försvinner kommer färre människor att ha råd med dessa tjänster vilket oundvikligen resulterar i att många av dessa företag får lägga ner och de anställda blir utan jobb. Det är fler som jobbar, inte färre, som Sverige behöver. En del av dessa fd anställda kan säkert fortsätta med samma sak fast i ”anställningsformen” svartjobb. Om nu Åsa Linderborg och Ali Esbati
värnar om dessa människor är detta inte rätt väg att gå. Svartjobb är aldrig bättre för vare sig utföraren, beställaren eller samhället, annat än möjligen i det mycket korta perspektivet. Inga arbetsmiljöregler tillämpas, farliga klättringar och tunga lyft kommer inte längre att sällan rapporteras – de kommer aldrig att rapporteras. Utföraren får inte rätt till pension, beställaren har ingen garanti på jobbet och vi alla går miste om skatteintäkter till våra gemensamma behov som vård, skola och omsorg.
För oss moderater är alla jobb viktiga även om de utförs i någons hem. Det är bara om fler jobbar, och gör det vitt, som vi kan få mer resurser till välfärden.

En undersökning som Sydsvenskan gjort visar att 22,7% av de tillfrågade kan tänka sig en höjning av skatten till Region Skåne och 80% av dessa vill att pengarna ska gå till sjukvården. Detta slår Sydsvenskan upp som en stor nyhet med rubriken att var fjärde skåning vill höja skatten.

Det är mer anmärkningsvärt att trots rådande opinionssiffror, med en ledning för de rödgröna som går till val på höjd skatt till Region Skåne, så uppger hälften av de tillfrågade att de vill behålla skatten oförändrad. Till detta ska läggas de dryga tio procent som svarade att det tycket att skatten borde sänkas. Med andra ord, över 60% vill inte att skatten ska höjas.

Min uppfattning är att en skattehöjning ytterst sällan når hela vägen ut och leder till några riktiga förbättringar i verksamheterna – åtminstone inte som invånarna märker av. Jag är ingen regionpolitiker och har därför ingen detaljkunskap om deras verksamhet, men jag har svårt att föreställa mig att det är annorlunda där. Innan man ska skjuta till mer pengar till en verksamhet måste man se över varför det behövs mer pengar och vad dessa pengar ska användas till. Något som jag upplever att det finns en stark ovilja till inom sjukvården. Minsta lilla effektivisering eller förändring inom detta område leder omedelbart till att klinikcheferna berättar om hur patientsäkerheten är hotad och att patienter kommer att dö som flugor. Media hänger på och folk blir oroliga.

Trots dessa mörka rubriker i fet stil, speciellt inför semestersäsongen, så tycker alltså bara drygt 18% av de tillfrågade att sjukvården ska få mer pengar via en skattehöjning – inte ens var femte skåning!