Författare: Boriana Åberg

Stefan Löfven leder en historiskt svag regering och Moderaterna kommer att göra vad vi kan för att fälla den. Minoritetsregeringar är inget ovanligt i Sverige, snarare tvärtom. Det som däremot är unikt är det svaga parlamentariska stödet för den rödgröna koalition som sitter vid makten idag. Löfvens första budget föll som bekant när Alliansen röstade på den gemensamma budget och den politik som vi gått till val på. Anna Kinberg Batra gav nyligen besked om att Moderaterna är beredda att fälla regeringen. Efter två år av velande är det befriande att vi som parti åter står upp för borgerlig politik och gör allt vi kan för att stoppa den rödgröna vanskötseln av Sverige. Målet är att en alliansregering ska styra landet efter valet 2018.

Löfven har sedan 2014 ivrigt påhejad av Jonas Sjöstedt lagt stor kraft på att höja skatter och reglera bort fritt företagande. Socialistisk plakatpolitik och ideologiska skygglappar har ersatt reformer för ökat företagande och minskat bidragsberoende. Vi vill så snart som möjligt lägga en alliansbudget som tar tag i dagens problem. Utanförskap och bidragsberoende omfattar uppemot en miljon människor och det lönar sig för dåligt att arbeta. Utvecklingen med otrygga områden och ökad kriminalitet måste brytas med bland annat rejäla satsningar på fler poliser. En ökad oro i omvärlden kräver satsningar på försvaret. Det här är bara några av de saker som regeringen saknar vilja och förmåga att ta tag i.

Efter valet 2018 är det osannolikt att något av de traditionella blocken får egen majoritet. Vi vill att det politiska alternativ som kan samla det största antalet mandat i riksdagen ska styra och målet är en ny Alliansregering. I det parlamentariska läge som råder måste man förhålla sig till hur verkligheten faktiskt ser ut, och det innebär att vi i vissa frågor måste samarbete över blockgränserna. Dock ser vi inget alternativ till ett samarbete inom alliansen när det kommer till att bilda regering.

Efter drygt halva tiden av mandatperioden har Socialdemokraterna med all önskvärd tydlighet visat att de saknar förmåga att styra landet. Borta är den tid när S ensamma kunde gå till val och vara säkra på att segra. Två mandatperioder i opposition har urholkat partiet på kompetens. Regeringsduglighet har bytts mot tafflig osäkerhet och ett bräckligt samarbete med ett miljöparti som visat sig omoget uppgiften. Sverige behöver en ny regering. Nu är det upp till Moderaterna att visa att vi menar allvar med att vilja styra landet.

Boriana Åberg (M)
Riksdagsledamot
Kävlinge

I den gångna veckan fattade riksdagen ett beslut som inte fick särskilt mycket uppmärksamhet, men som desto mer berör den växande grupp av barn vars föräldrar inte bor ihop. I korthet går beslutet ut på att om en förälder under 6 månader har skött sina inbetalningar till Försäkringskassan kommer Försäkringskassan i fortsättningen inte vara inblandad i utbetalningen av underhållstödet, utan betalningen ska ske direkt mellan föräldrarna. I en första anblick kan det verka logiskt att föräldrar som kommer överens inte ska belasta försäkringskassan med extra administration. Men hur blir det för dem som inte kommer överens, i de fallen när konflikten med den förra partnern gör en blind för barnens behov? Den nya lagen om underhållsstödet skapar fler konflikter än vad den löser, särskilt för barn där boendeföräldern inte har en stark ekonomisk ställning. Varje gång frågan om fattiga barn diskuteras tänker jag på barnen med fäder (för det är främst fäder) som vägrar ta ansvar. Det skär verkligen i hjärtat när ett barn berättar att det nya halvsyskonet fått en ny dator i julklapp medan barnet själv fått ett yatzyspel.

Vi Moderater och Centern föreslog en ordning med en mer neutral, objektiv och förutsägbar beräkning av underhåll som bygger på att en viss, i förväg bestämd procent av den frånvarande förälderns inkomst ska gå till barnet. Försäkringskassan ska beräkna underhållets storlek, betala ut det till boendeföräldern och kräva in motsvarande summa från den frånvarande föräldern. Naturligtvis i de fall där inkomster saknas, eller är mycket låga, ska en garanterad lägsta nivå utgå.
Dessvärre förlorade vi omröstningen, och nu har fler barn och boendeföräldrar både ekonomisk osäkerhet och fler konflikter att vänta.