För någon vecka sedan gick jag på ett seminarium med titeln “sociala krav i upphandlingar förbättrar integration?”. Hur kan man motstå att gå och lyssna på detta? Integrationen är en av våra största utmaningar vi står inför och alla delar som kan förbättra, hjälpa och stärka integrationen är väl värd att ta sig tid och lyssna på.
Efter bara 2 minuter så insåg jag att titeln var något missvisande eftersom Li Johansson, som skrivit och sett på evidens kring en bra integrationspolitik sågade sociala krav och istället visade på att det som behövs göras är att i högre grad generellt konkurrensutsätta kommunala, regionala och statliga verksamheter. För vad är det bästa sättet att främja integration? Jo arbetslinjen, att få alla i arbete.
Men, vi såg ju i vår valrörelse här i Kävlinge hur (S) fastslog på sina affischer att de vill ha ”sociala krav i upphandlingar” – ger det inte effekt? Jo, men inte långsiktigt. Genom att sätta sociala krav i upphandlingen, exempelvis att företagen ska ta emot praktikanter, ska anställa ett visst antal arbetslösa eller funktionshindrade så ställer vi inte bara grupper mot grupper utan vi också diskvalificerar ett stort antal mindre företag från att kunna delta i upphandlingen. Det visar sig också att de som anställs på detta sätt inte får långvariga arbeten utan en tillfällig plats som sedan, när lönebidraget försvinner, får gå.
Vad är då skillnaden med att göra en generell konkurrensutsättning utan specifika sociala krav? Jo, det visar sig att för att bli konkurrenskraftiga så sker integrationen med automatik för att skapa en bra prisbild till en god kvalité. Hade vi konkurrensutsatt 30% av våra verksamheter i Sverige hade detta lett till 32.500 fler arbeten till utomeuropeiskt födda personer. Snacka om integration! Ser vi sedan till att konkurrensutsätta vissa delar som arbetsförmedling, SFI eller vuxenutbildning hade vi kunnat nå ännu högre effekter. Nacka har tagit steg med sin jobb-peng och ser vi på UK så har de konkurrensutsatt sin arbetsförmedling och de som förmedlar får betalt efter de som kommer i faktiskt arbete och som stannar i faktiskt arbete.
Detta är väl värt att tänka på inför kommande utmaningar. Kan vi genom att lägga ut delar av omsorg, bildning eller resterande delar av städ skapa fler arbete och stärka integrationen? Evidensen visar tydligt på detta – så frågan är nu – hur långt kan vi motivera våra samarbetspartier att gå?
2016 blir ett spännande år!
Annsofie Thuresson